Under en fantastiskt varm och solig dag denna rekordmånad maj, drog ett gäng medlemmar ur Ostrikets Fotoklubb med anhöriga till Bjuröklubbs naturreservat för klubbens första utfärd tillsammans.
(Vad kunde passa bättre än en foto-
exkursion till ”Klubben” med klubben…?) Klubb i natursammanhang betyder utskjutande udde eller kobbe.
Tobias Burlin från Burträsk hade tackat ja till uppdraget som ciceron och berättade inledningsvis om sig själv och om tiden som väderobservatör här. En tid som inte innebar enbart väderavläsningar utan även hur han blev vän med omgivningarna i naturreservatet.
Han var den siste väderobservatören fram till att Bjuröklubb blev automatstation 1997.
Första anhalten idag går upp till den anrika fyren. Vissa väljer trärampen, andra tar stigen upp. Tobias har med sin fågelkikare och ställer upp och justerar in den för att varje intresserad ska få titta på fågeltill-gången i havsbandet. Flertalet arter fanns till beskådan, bland annat tobisgrissla med sin karateristiska svartvita fjäderdräkt, till fågelkännarnas stora belåtenhet.
Ordförande Lennart Edlund förevigade gruppen som i stiligaste fotografpose lät sig plåtas uppe på rampen. En helt unik fotoserie från klubbens första utflykt!
Lunchväskor och kaffetermosar fick spela huvudrollen sedan vi tagit bilder av vackra stenar, vindpinade tallar, hjortronblommor, blå himmel och ett lika blått hav. Vi fick låna Café Fyrens utemöbler för intag av medhavd matsäck, ivriga röster avhandlade allt mellan Bjuröklubbs himmel och jord.
Promenaden ner till gästhamnen bjöd på skiraste försommargrönska, blommande liljekonvaljer, vattenspeglar och ännu mer samtal om historia och nutid. Trivselfaktorn garanterat hög!
Bilburna åker vi till en parkering inne
i skogen för nästa stopp som är den för dagen längsta promenaden, den ner till Sillhällorna. Här breder Västerbottens största hällmarksområde ut sig. Inlandsisens framfart märks på de slipade berghällarna, ofta med vackert vågspolade mönster.
Skönt att få slå sig ned på de soluppvärmda klipporna, ta en klunk ur vattenflaskan och än en gång förundras över vyerna och den härliga dagen. Stort intresse även här för fågellivet. Sjöorrar, silvertärnor och svärtor är ett axplock av de arter som kunde identifieras.
Några i sällskapet tog sig de sista 300 metrarna fram till skulpturen av sjöjungfrun. En installation inspirerad av den jungfru som enligt sägnen ska ha flutit iland här efter ett skeppsbrott. En badsugen medlem, Iona Hägglund, hoppade till gruppens stora förundran, glatt ner i det svalkande havsvattnet för en simtur.
– Så skönt!, utropade badfantasten. Kamerorna smattrade. Vattentemperaturen obekant men knappast tvåsiffrig. Det tar tid innan havsvattnet blir uppvärmt, även en försommar som den här.
En välkommen kaffepaus bland lingontuvor och ljung vid bilarna.
”Sjön suger”, även uppe på land.
Sista stoppet för dagen blir vid Grundskatan, halvöns södra udde. Tobias berättar att det är Sveriges näst östligaste udde. (Det är bara ön Kataja i Haparanda kommun som ligger längre österut.) Den kustnära och speciella formen av udden drar till sig flyttfåglar som annars inte skulle flyga så nära land.
Fotograferna med annat fokus än fåglar får även de sitt lystmäte här i havsviken, på sandbankarna, i växtligheten och i de solglittrande vågorna.
När vi kommer dit märks att temperaturen dalat, vinden känns sval för smått svettiga ”kamerater” som blivit uppvärmda av den sköna majsolen.
Dagens vingbeprydda överraskning är fjällpiparen som med sin kamouflagemönstrade fjäderdräkt à la stenig strandmiljö var svår att upptäcka där den spankulerade på norra stranden.
Vid 15-tiden avrundades utfärden. Nöjda deltagare fulla av intryck och med många fina bilder på minneskorten drog iväg, var och en till sitt. Och jodå – även undertecknad fick med sig bilder hem på den svårupptäckta fjällpiparen. Och dessutom många andra fina fotominnen att njuta av från en helt underbar utflykt med guidande sonen och härliga fotovänner.
Ser fram emot nya fotoäventyr!
Foto: Maria Burlin
Vid pennan:
MARIA BURLIN