Utflykt

Sommarfesten i Lightwater Beach 2020

Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Iona Hägglund
Foto: Iona Hägglund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Gunnar Nordlund
Foto: Vanja Säll
Foto: Vanja Säll

Lightwaterbeach 2020

Det visade sig att detta erbarmliga år 2020 var som en nitlott för mänskligheten. För att bli lite uppiggad åkte jag mot Lightwaterbeach, tänkte mig hela träsket som en stor jäddra hälsobrunn.


Låt mig förklara. Light water betyder enligt en forskare i en annan by lättvatten. Ryktet förtäljer att somliga i byn Ljusvattnet dricker av vattnet, därefter de går ner i vikt på ett rasande misslyckat sätt under kramper och skrik. De som överlever brukar äta upp sig igen, låter hellpottes lyckat måste jag säga - som en religiös upplevelse av återfödelse. Tungt vatten å andra sidan kan ju verka som en moderator vid kärnklyvning men i jämförelse med nämnda lättvattnet - jamen så jämrans meningslöst.


Jag var på jakt efter Ostrikets fotoklubbs sommarfest och ett par kilometer bortom Burträsk hördes just sommarfestmusik, tänkte att detta var väl hellpottes lyckat, bara lyssna sig hela vägen fram. Väl framme kunde man parkera alldeles intill stranden. Lämnade subban i solen där hen fick sköta sig själv. Det är mej veterligt inte möjligt för bilar att bli medlemmar i fotoklubben.


Jävingen vad trevligt folk som var där, styrelsen hade bjudit in till storkalas och tävlingar med hellpottes fina priser från en stolt sponsor. Först ut en osannolik och omåttligt populär tipsrunda i svår terräng. När någon trodde sig veta svaret framkallades små tjut av lycka, en av deltagarna tog sig ett stoppbad och till slut så hade alla deltagarna fixerat svaren på den marmorerade tävlingstalongen.


Alla var vid god vigör när det var dags att börja grilla. Stora feta grillkorvar, grillspetten och blodiga köttstycken lades upp och blev grillade utan incidenter typ grillspett i ögat och andra populära men jämrans misslyckade olyckor med efterföljande operationer.


Humöret var på toppen och nästa tävlingsomgång var i antågande. Tävlingsledaren förklarade (tålmodigt några gånger) hur grenarna gick till. Redan vid första grenen som var att kasta tre motvilliga bollar i en hink uppstod problem. Domarna sammanträdde och utredde frågan om tävlingen skulle avbrytas eftersom de först tävlande hade tusan så svårt att finna av hinken. Man hade farhågor att det kanske skulle fortsätta så fram mot småtimmarna. Tävlingen fick fortgå trots protester från andra deltagare.


Men jäsiken också, i nästa tävling fick deltagarna låna tävlingsledarens kulor som till råga på allt var i olika storlekar. De större kulorna kallades klot och den lilla för lillen, sen så roade alla sig med att kasta ut dessa på gräsmattan i olika riktningar. Reglerna var sådana att om man inte skötte sig fick man i klot i veka livet, förbenat illa att ligga i fosterställning och kippa efter andan.


Sista grenen var att servera lättvatten till byborna, de som inte blev liggande direkt och krampade följde med ner till stranden. Där dansade man till musik av Cornelis Vreeswijk. Det blev både hula-hula, schottis, polka och quicksteppen samt den obligatoriska lambadan till hönan Agda.


Alla var överlyckliga, tävlingsledaren, domarna, deltagarna och byborna övernattade därefter i sina husvagnar eller bara lagom utspridda direkt på marken. Alla lyckades hålla avståndet, ja även genom lambadan.


Ett fördärvat omtyckt evenemang många skrattade så de grät andra bara gick omkring och log helt omotiverat. Jag och älskade subban var tvungna avvika mot Västerbottenskusten, tokskrattande och sjungande Cornelis låtar hela vägen hem.


/Herr Ordlund

Bildspel från fotoklubbens sommarfest i Hultmansviken, Ljusvattnet lördagen den 16 juni 2018. Foto: Calle Rising.

Fotoutflykt till Bjuröklubb

2018-05-26

 

Under en fantastiskt varm och solig dag denna rekordmånad maj, drog ett gäng medlemmar ur Ostrikets Fotoklubb med anhöriga till Bjuröklubbs naturreservat för klubbens första utfärd tillsammans. (Vad kunde passa bättre än en fotoexkursion till ”Klubben” med klubben…?) Klubb i natursammanhang betyder utskjutande udde eller kobbe för den som undrar.

      Tobias Burlin från Burträsk hade tackat ja till uppdraget som ciceron och berättade inledningsvis om sig själv och om tiden som väderobservatör här. En tid som inte innebar enbart väder-avläsningar utan även hur han blev vän med omgivningarna i naturreservatet. Han var den siste väderobservatören fram till att Bjuröklubb blev automatstation 1997.

Foto: Erik Brännlund

Första anhalten idag går upp till den anrika fyren. Vissa väljer trärampen, andra tar stigen upp. Tobias har med sin fågelkikare och ställer upp och justerar in den för att varje intresserad ska få titta på fågeltillgången i havsbandet. Flertalet arter fanns till beskådan, bland annat tobisgrissla med sin karateristiska svartvita fjäderdräkt, till fågelkännarnas stora belåtenhet.

      Ordförande Lennart Edlund förevigade gruppen som i stiligaste fotografpose lät sig plåtas uppe på rampen. En helt unik fotoserie från klubbens första utflykt!

Foto: Lennart Edlund

Lunchväskor och kaffetermosar fick spela huvudrollen sedan vi tagit bilder av vackra stenar, vindpinade tallar, hjortronblommor, blå himmel och ett lika blått hav. Vi fick låna Café Fyrens utemöbler för intag av medhavd matsäck, ivriga röster avhandlade allt mellan Bjuröklubbs himmel och jord.

      Promenaden ner till gästhamnen bjöd på skiraste försommargrönska, blommande liljekonvaljer, vattenspeglar och ännu mer samtal om historia och nutid. Trivselfaktorn garanterat hög!

Foto: Maria Burlin

Bilburna åker vi till en parkering inne i skogen för nästa stopp som är den för dagen längsta promenaden, den ner till Sillhällorna. Här breder Västerbottens största hällmarksområde ut sig. Inlandsisens framfart märks på de slipade berghällarna, ofta med vackert vågspolade mönster. Skönt att få slå sig ned på de soluppvärmda klipporna, ta en klunk ur vattenflaskan och förundras än en gång över vyerna och den härliga dagen.

Stort intresse även här för fågellivet. Sjöorrar, silvertärnor och svärtor är ett axplock av de arter som kunde identifieras.

Foto: Marie Tjärnlund

Några i sällskapet tog sig de sista 300 metrarna fram till skulpturen av sjöjungfrun. En installation inspirerad av den jungfru som enligt sägnen ska ha flutit iland här efter ett skeppsbrott.

       En badsugen medlem, Iona Hägglund, hoppade till gruppens stora förundran, glatt ner i det svalkande havsvattnet för en simtur.

– Så skönt!, utropade badfantasten. Kamerorna smattrade. Vattentemperaturen obekant men knappast tvåsiffrig. Det tar tid innan havsvattnet blir uppvärmt, även en försommar som den här.

      En välkommen kaffepaus bland lingontuvor och ljung vid bilarna. ”Sjön suger”, även uppe på land.

Foto: Göran Karlsson

Sista stoppet för dagen blir vid Grundskatan, halvöns södra udde. Tobias berättar att det är Sveriges näst östligaste udde. (Det är bara ön Kataja i Haparanda kommun som ligger längre österut.) Den kustnära och speciella formen av udden och drar till sig flyttfåglar som annars inte skulle flyga så nära land. Fotograferna med annat fokus än fåglar får även de sitt lystmäte här i havsviken, på sandbankarna, i växtligheten och i de solglittrande vågorna.

Foto: Calle Rising

När vi kommer dit märks att temperaturen dalat, vinden känns sval för smått svettiga ”kamerater” som blivit uppvärmda av den sköna majsolen. Dagens vingbeprydda överraskning är fjällpiparen som med sin kamouflagemönstrade fjäderdräkt à la stenig strandmiljö var svår att upptäcka där den spankulerade på norra stranden.

Foto: Reijo Auvinen

Foto: Maria Burlin


Vid 15-tiden avrundades utfärden. Nöjda deltagare fulla av intryck och med många fina bilder på minneskorten drog iväg, var och en till sitt.

      Och jodå – även undertecknad fick med sig bilder hem på den svårupptäckta fjällpiparen. Och dessutom många andra fina fotominnen att njuta av från en helt underbar utflykt med guidande sonen och härliga fotovänner. Ser fram emot nya fotoäventyr!

 

MARIA BURLIN

 

Gynna våra sponsorer,

så stöder du Ostrikets Fotoklubb!